Fötterna på jorden o huvudet i himlen Sara – En Repris
För snart exakt tre år sedan gjorde jag en oförglömlig intervju med Sara.
Intervjun delades vilt på sociala medier och blev även publicerad i tidningen Dagen.
Jag har varit i kontakt med Sara i december i år och kommer att dela en uppföljande intervju med henne på exakta treårsdagen sedan första gången hon var med på bloggen -den 4e januari 2015.
Så idag tänkte jag dela första intervjun igen.
Så varsågod.
Från 4/1 2012
Hur ska jag börja…
Veckans personlighet har berört mig på djupet. Jag fick kontakt med Sara genom min mamma och inför denna intervju var det första gången jag pratade med henne.
Hennes livsglädje och livsnärvaro går inte att fullt ut fånga i den här texten. Men jag försöker så gott jag kan. Jag vet även att den här storyn är väldigt tydlig ur sin kristna synvinkel. Men det är inget som går att bortse, för utan att predika för mig förstår jag ändå att Saras liv vore inte det som det är utan hennes tro på Gud. Så troende eller inte – ta dig tid att läsa och jag lovar att du i alla fall får med dig en rad av uppmuntran, visdom eller tröst på vägen.
Sara började sitt liv för 27 år sedan och har sedan dess genomgått en resa få av oss kommer i närheten av.
När hon var 17 år gammal fick hon diagnosen Hodgkins lymfom, cancer i lymfsystemet.
Efter behandling med cellgifter och strålning blev hon frisk och fortsatte att leva ett innehållsrikt liv med studier resor och annat. Efter tre och ett halvt år fick hon beskedet som ingen vill ha; sjukdomen hade kommit tillbaka och hade en annan spridning. Chansen att bli frisk med den kommande behandlingen var 50 %. Hon behandlades med cellgifter och transplanterade benmärgen.
Efter denna behandlingsomgång fick hon veta att behandlingen lyckats och lyckan var obeskrivlig! Sara började direkt skolan igen och hade massor av planer för framtiden.
Den lyckan skulle dock inte vara länge. Bara efter 2 veckor blev Sara svårt sjuk i en infektion och när man röntgade såg man förstorade lymfkörtlar i magen. Man opererade ut dem och fann då att hon fortfarande var sjuk. ”Jag minns dagen då jag fick beskedet som om det vore igår. Det var som om marken försvann under mina fötter och allt slogs i spillror. Mitt i denna desperation bestämde jag mig ändå för att ingenting skulle få stjäla min glädje.”
De senaste 5 åren har Sara fått testa en mängd olika behandlingsformer men läkarna har kommit fram till att sjukdomen inte kan botas, bara hållas i schack så länge som möjligt. Sjukdomen har spridit sig till lungor och skelett och Sara har bland annat haft mycket smärta.
Sara Victorsson
Vem är du och hur skulle du beskriva dig själv?
Jag är 27 år gammal och är en levnadsglad och lycklig tjej med stora drömmar. Jag blev kristen för precis 10 år sedan och sedan dess har mitt liv varit totalt förvandlat och jag känner mig som världens lyckligaste människa.
Du är sjuk, har det förändrat din vardag?
Sedan jag blev sjuk har jag blivit alltmer medveten om livets verkliga värden. Jag har en fantastisk familj och underbara vänner, en härlig församling och ett mycket rikt liv! Ingen av oss är garanterad en morgondag och därför måste vi vara noga med att vara tacksamma och njuta av varje dag.
Livet kan vara hårt mot oss men det finns alltid saker att vara tacksam för.
Jag lever ett liv fyllt av under. Jag är oerhört frisk för att vara så sjuk, om man kan säga så. Jag studerar på universitetet, är aktiv i min församling, reser mycket, träffar mycket folk och ingen kan se på mig att jag är sjuk. Allt detta gör mig så tacksam till den Gud jag tror på!
Tacksamhet och glädje är inget som ramlar över oss utan det är ett medvetet sätt att leva.Värdet av att välja sin attityd är oerhört stort när man möter svårigheter i livet.
Hur vill du bli bemött?
De flesta som känner mig tänker lika lite som jag på att jag är sjuk. De behandlar mig som vem som helst och det uppskattar jag. Jag har inte min identitet i sjukdomen och vill inte förknippas med cancer. Cancer är inte en del av min person, det är något som bara har drabbat min kropp. På insidan och i hjärtat är jag helt frisk och jag har bestämt mig för att leva som om jag vore frisk tills jag blir det. Jag vill inte bli begränsad av sjukdom utan försöker alltid leva fullt ut!
Du är troende kristen – har din diagnos förändrat din syn på Gud – berätta
Många människor har frågat mig genom åren om jag känt mig bitter eller arg på Gud och velat gå bort ifrån honom på grund av den svåra situation jag hamnat i. Mitt svar blir alltid att jag inte kan gå bort ifrån Gud, jag måste istället dra mig närmare honom. Han är mitt enda hopp och utan honom har jag ingen framtid. Jag är övertygad om att utan Gud i mitt liv hade jag inte levt idag. Han har skapat mig, han är anledningen till att jag andas och för honom är ingenting omöjligt!
Har du något råd till någon som är i en liknande situation?
Jag har några konkreta råd som jag ger utifrån min erfarenhet av att leva med en allvarlig sjukdom.
Jag väljer att omge mig med människor som inte överför sin fruktan på mig för det skulle kunna lamslå mig. Ordet cancer skapar ofta fruktan i människor, det kan jag se i folks ögon när jag berättar om min situation.
Något av det viktigaste som jag har lärt mig är att jag i mig själv inte kan göra något för att förtjäna bönesvar från Gud. Det är bara av nåd. Vi har alla tro så det räcker.
Det är oerhört betydelsefullt att försöka släppa fokus från sig själv och leva för någon annan. Det ger så mycket tillbaka och de egna problemen förminskas.
Något som har hjälpt mig mycket är att jag alltid fortsatt att drömma. Drömmarna gör att jag har något att sträva mot och ett mål i sikte.
Många av mina drömmar ser i dagsläget ouppnåeliga ut mänskligt sett, men för Gud är allt möjligt!
Är du rädd?
Jag tror att det är viktigt att avdramatisera lite grann. Ibland blir vi så desperata och panikslagna när vi ställs inför något svårt i livet. Utifrån min tro och övertygelse är det värsta som kan hända att jag dör och kommer till himlen och det är ju inte hemskt. När man inser det blir man inte rädd utan istället tacksam för det man har och kan leva fullt ut.
Jag är inte rädd för att dö men jag älskar livet och vet att jag kommer leva länge. Jag tror att det finns en plan för mitt liv som ska gå i fullbordan innan jag lämnar det här livet.
Har du något vardagligt motto?
Jag har flera motton och ett av dem är att förvänta sig och tro det bästa. Som sagt är vår attityd ett val vi gör varje dag.
Vissa människor blir irriterade när man talar positivt för deras strategi verkar vara att förvänta sig det sämsta för att man då inte kan bli besviken om något tråkigt skulle hända.
Jag förväntar mig istället det bästa och om jag mot förmodan skulle bli besviken så tar jag det då det inträffar. Annars går man ju och mår dåligt för jämnan. Ibland tror människor att jag förnekar verkligheten när jag säger att jag kommer bli frisk och leva ett långt liv. Det är emellertid inte sant. Jag inser allvaret i situationen men jag tror att Guds ord är mer sant än läkares rapporter.
Ett annat motto är ett ordspråk som lyder:
”Gå inte alltid dit vägen leder, gå istället där ingen väg finns och lämna spår”. Ibland måste vi våga gå vår egen väg och finna att den bär och därefter kan vi visa vägen för andra och hjälpa dem genom livet.
Saras egna ord får avsluta…
I bland måste vi våga gå vår egen väg och finna att den bär och därefter kan vi visa vägen för andra…
En kommentar
Pingback: