Nyårsafton i mig

Det bloggas och instagrammas vilt om nyårslöften och sammanfattningar om året som gått. Det hör till nyårsafton.
Jag gör det själv jag också.
Men jag har en vemodig känsla som lätt tar över den här dagen. Vet egentligen inte varför men jag tror det har att göra med att tiden går och det finns en stress i det.

Den här hösten har flera i min nära omgivning fått diagnosen utbränd eller utmattning.
Symptom som liknar en stroke depression eller reumatism har varit kroppens signaler.
Allvarliga symptom i mina ögon.
Själv har jag fått inflammation i huden och innan jul blev min värden plötsligt sämre.
Jag är på ett sätt tacksam. Jag har en kropp som genom sina sjukdomar är bra på att säga ifrån i tid.
Men mest av allt vill jag inte ens hamna där – att kroppen säger ifrån.
Jag borde lyssna tidigare.
Vemodigt kan hända men om det är något det här nya året påminner mig om, är det mitt liv jag har fått. Och dem liv jag har fått som gåva att vara nära och ta hand om.
Liv som är värda att ta hand om.

 
När jag nu ger “nyårslöften” så är det att…

– stressa mindre
– sänka kraven på vad jag ska hinna med
– njuta av varje stund. Man säger att tiden går fort när barnen är små. Och även om jag kan se tillbaka på det här året och minnas att vissa stunder med barnen varit svåra och långsamma – har året i sin helhet gått alldeles för fort. Och jag tänker inte på stunderna som gick långsamma, utan på stunderna jag inte tog mer till vara på.
– älska mera
– ge mer

I min vemodighet ser jag framemot 2015 – 365 dagar till att förvalta.
Om jag har tagit mig så här långt år 2014, finns alla möjligheter 2015.
Jag tror detsamma för dig.

Nyårskram!