En diagnos – En lösning

En dag fick jag en diagnos, ”Emmilie du är sjuk”. Sedan har man gjort allt för att behandla den sjukdomen. Jag har aldrig blivit påmind om att jag är sjuk förutom när jag själv frågat om det. Läkaren har varit mer inriktade på att bota mig än att påminna mig om vad jag lider av.

Jag ser ett problem och en diagnos med en faktiskt uppgift och försök till lösning.
Vår värld är lite sjuk………

Den är attackerad av en rad elakartade celler, medan majoriteten celler fortfarande är goda. Jo, några är mitt i stridens hetta men många fler är bara smärtsamt medvetna om den attack som pågår. Nu till frågan.

Finns det en möjlighet att lösa? 

Jag tror inte att det är genom att påminna varandra om hur sjukt det är i varje försök att bota. För att ta några exempel från våra sociala medier sista tiden:

”Mitt i allt elände som pågår i världen vill jag berätta om den vänliga man som hjälpte mig…”
”Med allt mörker som pågår känns det mer än rätt att börja pynta julen extra tidigt i år…”
”Ja hjälp vad är det som händer i världen? Tack o lov att vi har Gud!”
”Med tanke på förra veckans händelser vill jag passa på att uppmuntra dig att sprida lite extra glädje…”

Jag är rätt så övertygad om att läkaren väljer bort diagnosen till förmån för lösningen – rent psykologiskt – som bevisat sig hjälpa även rent fysiskt.
För hur skulle jag egentligen må om jag ständigt blev påmind om vad jag har och inte om hur jag kan må?
Vi behöver inte det dåliga som avstamp för att göra gott. Vi behöver det goda för att göra godare.

Berätta om mannen som hjälpte dig för att det är en lösning
Pynta julen nu för att det är en lösning
Tacka Gud för att det är en lösning
Sprid glädje för att det är en lösning

Att mota ont med gott har och kommer alltid vara en lösning. Men vi behöver inte ställa diagnosen varje gång –  alla vet. Vi behöver ingen doktor för att ställa den. Och vi behöver inte repetera den.

Vi behöver vara svaret. 

Inte är väl dem goda cellernas uppgift att påminna varandra om dem elakartades framgång. Dem goda cellerna är väl medvetna om striden och gör allt dem kan för att hålla sin unika ställning och göra den så gott den kan för att inte gå under för yttre påfrestningar. Dem utför sin uppgift tillsammans och enskilt. Pratar vi sjukdom på riktigt, så är dem goda cellerna alltför upptagna med att vara friska än att titta på dem som är sjuka. Vi behöver bli mycket mer upptagna med att vara friska.

Sen fattar jag såklart; några är nyhetsuppläsare diagnosställare osv men långt ifrån alla. Några celler är till och med och kämpar för sina liv – men det hade dem aldrig klarat av om inte resterande goda celler höll ställningarna runt omkring. Den cell som är mer angelägen om att bota sjukdomen på plats (läs politiskt, polisiärt, journalistiskt,) bör självklart göra det och inte sprida sin avsky över det som inte görs bland helt vanliga friska celler.

brave

Jag skulle nog våga påstå att din och min uppgift i första hand inte alls är att ställa en diagnos (det görs ju av andra mer insatta hela tiden) – vår är att vara dess lösning.

Genom att vara dem vi är, med det vi har av gott i oss, där vi är – i litet som stort.
Jag vet att det här bara är en enkel bild av en sjuk värld som jag tror jag kan må bättre. Men jag är innerst inne helt övertygad om att ”det onda” (läs hopplösheten, våldet, krigen osv) är en diagnos som vi enskilt och tillsammans kan uppmuntra varandra att lösa genom att vara hopplöshetens motpol.

Och varför ska vi inte vara lika smarta som läkarna som ställer diagnoser.
För både vår psykiska och fysiska hälsa behöver vi inte fler som ställer diagnoser.
Vi behöver fler som ger oss framtidsutsikter hopp och tro.
Och för det måste vi börja med oss själva.

love_never_fails

När vi sa ja till vardagskaos och fruktan

Den här krönikan av Fredrik Virtanen fick mig att bestämma mig för att berätta vår historia i hopp om att inspirera någon annan att börja dela sin. Den goda. Den som sprider hopp tro och tilltro till att välja den medmänskliga vägen och våga stå upp för det.

Det är min del av vår berättelse. För våran berättelse innefattar många fler än mig själv, men jag delar den med godkännande från dem andra.
Efter att ha skrivit flera stycken konstaterar jag att det är svårt för mig att veta vad jag ska dela. För det är som om allt i livet handlar om just det här – att leva livet för och med andra – och på flera sätt har vårt liv lagt pusslet som lett oss hit där vi är idag.
Här delas en liten pusselbit.

 

För några år sedan började våra samtal – om vi skulle våga öppna vårt hem för fler än vår lilla familj. Och öppnar man dörren för en tanke som gärna vill in är det svårt att stänga den sen. Så processen var i gång med socialtjänsten och andra som vi valde att rådfråga. Redan då fick vi frågan om vi ville ta emot ensamkommande barn, men vår okunnighet gjorde att vi avböjde och menade att vi hellre tog emot svenska barn. Det är nog enklast så… Och innerst inne var jag rädd. De här barnen kommer från områden där våldet och krigen gör att det knyter sig i magen och en känsla av maktlöshet tar över min kropp.

Men så förra hösten fick vi en konkret fråga. Om vi inte skulle ta emot M som kommit själv från Mellanöstern. Vi hade knappt börjat med källaren och var fortfarande inställda på att ta emot svenska barn, så vi tackade nej. Men den natten drömde jag att M skulle flytta in – det gjorde hon – men 5 månader senare.

Källaren var inte färdig då heller och jag fick fortfarande en släng ångest om jag tänkte på det krig som pågick i vår värld. Så när vi sa ja till M sa jag även Ja till vardagskaos och att bli ständigt påmind om vad jag fruktade mest. Men när M steg innanför dörren bara visste vi att hon skulle bo här, och så blev det.

 

Flera, bland dem en del väldigt nära ifrågasatte vårt beslut utifrån okunskap och omsorg. Precis som det hade varit för oss. Visste vi vad vi gjorde? En annan kultur, en annan religion, andra språk, nya rutiner osv…

Dem flesta frågorna har besvarats med tiden med det enkla ordet – medmänniska. M och hennes jämnåriga som gjort liknande resor som M, är våra medmänniskor. Dem är precis som du och jag men dem har överlevt så mycket mer.

Mer om deras historia vill jag inte dela, för den är som din och min – helt unik. Vi har alla en personliga historia utifrån vem, var, när, hur, vad, varför, om och därför och det är först när vi väljer att lyssna på den som vi på riktigt lär känna någon. Och det är först när vi får en chans att berätta den själva som den bäst kan förstås.
Det jag kan säga är att hjärtat gjort dubbelvolter flera gånger över människans enorma förmåga att trotsa fruktan för livets skull. Och mitt liv har gjort detsamma – i mötet med vad jag trodde skulle öka min ångest har det fått helt motsatt effekt. Fruktan har trotsats av en djupare längtan och tro på att kärleken faktiskt är starkare än döden.
M och alla med henne är vittnen om att livet är starkare än fruktan och i mötet med det som vi fruktar får vi mod att övervinna just det.

 

lovetletter_maya

 

Vardagskaoset går än så länge väldigt bra. Mitt ibland oplanerade middagar och skohav får vi blommor med välskrivna kort, gapskratt på grund av språkliga missförstånd, smaka spännande middagar, lära oss afrikansk dans, lära oss nya språk och inte minst bryta ner våra egna fördomar.

 

 

 

Hopp och tro kan förmedlas på så många sätt så länge det grundas på medmänsklighet och kärlek. Låt oss alla vara ett hoppets röst till generationer som behöver det. Men glöm inte att ljudet av den rösten är lika unik som den som talar den. Var din röst i tider som nu. Det handlar inte om att alla ska öppna sitt hem – det handlar om att öppna sitt hjärta och våga gå dit det leder.

Min historia

sedan 2011.

Den 2 oktober har jag haft bloggen i 4 år och jag har till största del delat min historia. Mina tankar och mina ord.
Min vardag och min fest.
Min kamp och min frustration.
Mina drömmar och mycket av mitt hjärta …i 1830 inlägg.
Bilder genom åren vittnar om två små liv som gått från att krypa till att stå gå tala räkna och cykla. Ett hus har förvandlats på många plan – bokstavligt talat. Från 5 till 7 rum. Vi har rivit ner för att bygga upp och jag har fått göra detsamma med mycket i mitt inre. Du har fått följa med mig i mina sjukligheter och du har fått se in i en värld av att leva med och trots mediciner. Jag har legat på sjukhus men jag har även gått därifrån och nått en dröm – att orka träna igen. När jag går igenom bloggen minns jag år fyllda av kamp men så mycket mer erövringar. Jag har levt.
Jag har glatt överraskats över dig som valt att kika in här med jämna mellanrum. Du som hängt i lika länge som jag - tack. Många gånger är det knappt att jag orkat själv.
Varför dela min historia och för vem? Och samtidigt är det ju precis det här jag vill göra.

 

Ett liv med en dröm som tar sig flera skepnader.
Min enkla vardag tog sig plats på nätet i en blogg. Med bilder och ord. När jag började 2011 var det att blogga som jag trodde var ”drömmen” men ganska snart kom jag på att det var inte bloggen – det var berättelsen om livet och hoppet om framtiden som var drömmen.
Genom åren har flera drömmar (1, 2, 3, 456) gått i uppfyllelse, lagts ner  och andra väntar fortfarande på rätt tid.
För sex månader sedan gjorde min dröm något nytt. Den öppnade en dörr att dela vår historia live och för någon att dela sin historia med oss. Sedan den dagen har det hänt flera gånger och nu har vi än en gång fått dela vårt liv och vår historia och öppnat vår dörr på nytt. En dörr har öppnats, en berättelse berättas och en – och med den även min egen framtid får ett hopp.

great_beginning

Min vardagshistoria ska inte längre berättas i ord och i bild.
emmilies var mina ord och jag vill skriva så många fler. Men nu kommer det inte att handla om mig och min vardag, nu kommer det att handla om vad du och jag kan göra för att förändra en annan människas berättelse och framtidshopp.
Även i denna dröm är du välkommen att vara med.

 

Med en viss sorg är jag beredd att trycka på ”publiceraknappen”. Bloggen har gett mig flera år av dokumenterad historia och hjälpt mig att sätta ord på drömmar tankar men även böner. Jag saknar redan vad den har gjort med mig men jag längtar mer efter det nya kapitel som är på väg att skrivas.

 

emmilies_historia

 

Tack att du gillat följt och läst.
Jag säger inte hejdå.
Jag säger välkommen med på nya äventyr fast på andra sätt. 

Det handlar inte om mig…eller?

 

Det handlar inte om mig. Senaste dagarnas mediala intrång i mitt liv skriker det högt i mitt inre  - Det handlar om oss!
Och det är inte bara senaste dagarna. För vår familj har det handlat om det senaste året, de senaste månaderna.
Jag har personligen fått uppleva hur fruktan över krig och misär bytts ut till en ännu starkare vilja och beslutsamhet att hjälpa – att göra skillnad. Den lilla eller stora skillnad det är på min lott att göra. Det ska jag göra.
Vi har personligen fått erfara hur vårt liv berikats och berikas av att det inte handlar om oss utan om OSS. Om hur vår historia är en pusselbit i någon annans historia. Hur vi antingen kan möjliggöra eller omöjliggöra förutsättningarna för vår och andras framtid.

 

Jag kan kämpa med den orättvisa tanken varför vi ska få ha det så bra när andra har det sämre. Men kan det vara så att ditt och mitt bättre är till för andra människors hopp och framtid.
Och har du någon gång sökt efter hopp vet du att den hand som håller din är värd mer än guld så länge den drar dig upp – om än sakta. En historia är inget värd om den inte får berättas. Ens kamp är till dennes styrka om den får delas. Och ens insats är inget värt om den inte görs för någon annan.
Politiker ambassadörer och statsvetare vädjar om gemensamma insatser. Inte bara nu utan i alla pressade och oroade lägen handlar det om oss. Om att vi väljer ett VI.
Samtidigt delas privata bilder och betraktelser på alla sociala medier om hur jaget påverkas och vill göra skillnad. Hur det i grund och botten berör mig.
Att det är så att ett riktigt OSS förutsätter att det handlar om mig.
Det börjar alltid med dig och mig.

Att fylla 6 och börja skolan

Vilken vecka!
Tre olika skol(dagis)starter som tagit tid, engagemang, nerver och glädje.
IMG_4845

Tack och lov så har allt gått bra – för alla! Även för mig som verkligen börjat ta mig in i min nya tjänst på SBU. Mannen har även han rivstartat och pendlat mellan olika småstäder i Smålands skogar. Spänningen för skola och nya vänner har varvats med förväntan inför gårdagens 6årsdag.

 

 

 

 

 

Ä L S K A D E   L I L L A  A  6  Å R  ! ! !

IMG_4864

alina6
IMG_4882

 

Kakmonster a la Lilleman.

IMG_4884

Självklart har Eva bakat tårtan och A var toppnöjd.
Choklad jordgubbar och blåbär..nom nom.

IMG_4889

 

Födelsedagen firades både på morgonen i skolan och på eftermiddagen med familjen.
R kom och hjälpte mig med att göra Fatayer (googla det om du vill :-) och arabiskt kaffe).
Lilla A har njutit och jag likaså.

 

 

 

Jag hade höga förhoppningar om att komma igång med att vardagsblogga efter semestern, men kan hända att jag får kika in med lite längre mellanrum såhär i början på hösten.
Det är mycket på gång i vår familj och vårt vardagsliv. Saker som inte kan vänta på att jag ska få tid framför datorn.
Jag hoppas du vill kika in ändå ibland. Så får vi se var det landar.
Jag hoppas att kunna få berätta mer om allt som hänt i mitt och familjens liv det senaste året. Men du vet, ibland är det inte tid att berätta om något förrän det på riktigt har passerat. Så är det nu.

 

Den här helgen fortsätter festligheterna och framför allt en stund att andas ut.

Så nära stranden

Vilka ljuvliga dagar.


IMG_4808 IMG_4811 stig IMG_4796

IMG_4805

En minut till stranden och en minut hem igen.

 

 

T A C K ! 

Den känslan är nog en av dem bästa – tacksamhet.
Varje gång jag gick den lilla sträckan med blicken bokstavligen fäst vid stranden, kom den där känslan över mig. Tacksamhet. Jag känner mig så tacksam.
Solstrålar och en underbart len sand har förgyllt våra dagar på stranden och …eh i sängen.
Den är så finkornig att den följer med överallt.

 

Nu är vi återigen hemma och är laddade för vardag. En alldeles speciell vecka väntar.
Skolstart och födelsedagsfirande! Bara för att semestern är slut är inte glädjen leken eller firandet slut.
Vi laddar helt enkelt om för festlig vardag.

Öland

 

öland bada_boda

Här har vi det bra.

 

 

 

 

H U S V A G N S L I R A R E

Efter ett dygn här tror vi att vi kommer att trivas bra med husvagnslivet.  Just nu spelar vi UNO och gömmer oss ifrån solen. Vi har tagit kvällsdopp och morgondopp och ska snart ner till stranden om en stund igen.

Jag förstår att folk blir hooked på Öland med all skön natur och oerhört vackra stränder.
Vi är redan igång och planerar för nästa sommar...hi hi. Barnen älskar det och det är guld värt.

 

På återseende.

Stockholm Gullbranna Malmö Landet Hemma…

…och lite till.

Den 12e Augusti och jag har tagit semester från mycket i en hel månad.
Innan bloggen drar igång igen – för jag tror att den ska dra igång igen – får du en liten snik från vår Sverigesommar. En sommar som gjort mig gott på många sätt. En sommar som även inneburit en del oro. En sommar som gett oss flera anledningar att välja vägar vi inte kommer att kunna vända tillbaka ifrån. En sommar av hopp och mycket skratt.

grilla
Vi har trotsat många blåsiga lite småkyliga sommardagar med grill och utflykter. Bor man i Sverige är det just det man måste göra – trotsa vädret.

gullbranna1 IMG_4273

Sen har ju en hel del dagar bjudit på sol och varma vindar också. Vi har lyckats fånga dem på Gullbranna, här hemma och i Malmö.

issa

Mycket familj som vi antingen besökt eller fått besök av. Syrran och lillminstan. 

landet

Älskade ”landet”…så nära men ändå så avskilt.

malmo

Specialistsjukvård i Skåne gav oss en anledning att besöka Malmö, bo på hotell och bada i havet. Oro delat med övning i att njuta ändå gick väl både bra och dåligt. Men våra barn älskar att bo på hotell så bara det var hur lyckat som helst.

olle1

Lillolle har behagat hälsa på! 

rahim

Vi har blivit med ytterligare en tonåring på deltid. R gör livet spännande för både barnen och oss. 

simma

Och Hon har lärt sig att simma! En väldigt stor händelse så klart, som har firats med ivrig dokumentation och stolthet. Barnen är hellre under än över vattenytan och skulle definitivt inte klassas som badkrukor.

ulriksdalBesök till lite mer fina platser som slott har även hunnits med.


vanner

 

Och kramar! Vänner och familj har gjort våra dagar till det bästa av bästa och jag är tacksam för mycket.

 

 

I morgon gör vi vår sista utflykt som går till Öland – för vi har råkat köpa husvagn (!!!)
Självklart kommer det en titt därifrån efter helgen.

 

 

 

V Ä L K O M M E N    T I L L B A K A

Nu kör vi – som vi ofta säger här hemma. Sommaren är inte slut men vardagen har så smått börjat här och du är varmt välkommen tillbaka till min blogg.
Jag hoppas att du har haft en skön sommar och att du känner dig laddad inför höstens nya utmaningar och äventyr.
Jag hoppas att du vill vara med dela mina vardagsäventyr och mina ibland lite mer djupa tankar. Hur det exakt kommer att se ut i höst är ännu inte klart.
Det får vi se!

Sommar ”hemma”

På flera sätt är det att vara ”hemma” när jag är hos mamma och pappa.
Vi går alltid ner i softmode och tar dagarna mer som dem kommer och det finns ingenting förutom familjen att göra och ta hand om.
Sen är det känslan av att vara där – med dem. Vi tittar på filmer, badar, cyklar – oj vad det cyklas ! ! ! och njuter av enkla lediga dagar.

bokskogen

Att få promenera i det här! 
Jag råkade på ett riktigt otrevligt ryggskott precis innan vi skulle åka hit så jag har varit fullkomligt sne och knappt kunnat resa mig och sätta mig. Men jag har stretchat och promenerat så mycket jag bara orkat och äntligen börjar det släppa.

brevik brevik_2

 

Vädret är en salig blandning som bjuder på allt från åska till varma solstrålar. Vi har legat vid havet hela dagen och bara sett regnet på håll. Häftigt.

hinderbana alina_belli

Vi M Å S T E självklart leka och cykla. Och det finns inte någonstans Lilla A åker utan sin egna lilla Belli, som du ser på pakethållaren.

kalsonger

Och så här ser det ut när vi äter mat! Vi är så många och så hungriga att vi måste ta oss fram under borden….fniss. Stackars K, helt ovetandes om att bli fångad på bild.

solbrannanMin underbara familj!

 

 

 

En liten hälsning från min sida sommaren.
Jag har det bra och är tacksam för mycket.
Jag önskar dig detsamma.

 

En glimt från vår semester

 

Ett par glimtar från vår semester.
bilen båstad gullbranna havet IMG_4318

Vi njuter av sommar och goda vänner.

 

 

 

Ö N S K A R    D I G    V I L A 

Till skillnad från tidigare somrar kommer jag inte att lämna avtryck här inne varje dag under semestern.
Jag behöver vila från mycket och samla energi. Men främst av allt bara vara med familjen och då vara här och nu med dem.
Jag önskar dig detsamma. Vila och tid med dina närmaste. Datorer, telefoner och sociala medier får nog så mycket av vår tid annars, eller hur.
Eftersom jag gillar att föreviga vardagsglimtar på instagram kan du fortfarande hitta mig där under sommaren. – @emmilies.se.

 

Ta hand om dig.