Ideal,  Om samhället,  Ung Kvinna

Efterlyses…

…stolta modiga orädda unika men helt operfekta förebilder.

 
Vår värld ropar högt men också tyst efter hjälp.
Vi ser det överallt just nu. Alla medier presenterar en värld som lider av krig hat sjukdom maktmissbruk folkhets folkmord övergrepp.
Även den mest modiga kan bli rädd.

 
Vet du vad som gör ondast. Det har aldrig förr varit så många unga som mår så dåligt. För ett x antal år sedan var det 40-50åringarna som toppade självmordsstatistiken – idag är det tonåringarna.
Man har förlorat greppet och hoppet om sin egen framtid. Man tror inte på sin egen förmåga att få ett lyckligt och värdefullt liv. Man söker sig till självförgörande missbruk och sammanhang man lägger ner sin rätt och sin åsikt och i en del fall väljer man att avsluta sitt eget liv.
Och hur ska den värld vi önskar tro på förbättras om den skara som ska leva i den inte längre tror på sig själva…

 

Jag läste den här artikeln med Molly precis och blev så imponerad och inspirerad.
Tänk vad lite gnutta mod och självrespekt kan göra!
Hon har slutat anpassa sig.
Det finns en välkänd text som säger att vi inte ska anpassa oss efter den här världen… Vi är skapade att gå vår egen värld och inte formas av den otro rädsla och missmod som media just nu levererar – utan genom den livskraft och kreativitet som bor i oss. Den kärlek som först ville våra liv.

 

Jag tror inte att Molly är ensam om att vilja sluta anpassa sig, om att tro på sig själv och om att våga gå sin egen väg så att andra vågar göra detsamma.
Jag tror du finns där som har den där gnuttan mod som krävs för att blåsa liv i unga människors framtidstro och hopp idag.
Dig skulle jag vilja utmana – tro att dina modiga val kan innebära livet för någon annan.
Att du genom att inte anpassa dig – får någon annan att göra detsamma.
Att du genom att välja kärlekens väg – får någon att inte minst börja älska sig själv igen.

 

 

till dig som saknar hoppet och tron om din framtid. Kläng dig fast vid det goda och tveka aldrig att be om hjälp. Vi är menade att bära varandras bördor.

En kommentar

  • elisabeth

    Gillar att läsa dina texter. 🙂
    ….med tanke på anpassning. …
    Vi har gått vår egen väg och bestämde oss att själva fostra våra barn precis som den äldre generationen mödrar och fäder i vårt land gjort, vilka jag personligen beundrar. Att inte följa tidsandan. Att se till någon annan före mig själv.
    Under 30 -40 års tid har dagis/förskola blivit alltmer något man ska och i vissa fall ett måste., snarare än ett av många val.

    För att referera tillbaka till ungas illamående så har jag hört att det finns de som tror den tidiga separationen från föräldrar då tilliten bryts i ett stadium den egentligen ska byggas upp är förödande för många barn. Typ.. den som älskar mig mest lämnar bort mig när jag genom ord inte kan förklara att jag inte vill, men kanske genom tystnad, tårar eller ilska…eller att de struntar i orden för att man tycker man måste och hjärtan brister hos både föräldrar och barn varje morgon tills någon ger upp.
    Tilltron till vuxna, omvärlden och nära och kära i synnerhet får sig en törn och visar sig i tonåren och uppåt. Svårigheter med tillit i nära relationer, vem kan jag lita på mm.
    Jag förstår att alla inte har möjlighet eller vill vara hemma med barnen.
    Det man kan fråga sig är vad som är viktigast i livet och vad är jag beredd att avstå för egen del till förmån för mina små. ? Den tid de är små är väldigt kort. Det var en av mina tankar kring att gå sin egen väg! 🙂
    Ha en bra dag och tack för en fin och tänkvärd blogg.. Elisabeth