Starka skönsjungande Hanna!

Jag är en tjej från Norrland, Piteå närmare bestämt, men har bott i Jönköping i snart 6 år.
Jag är utbildad behandlingsassistent inom alkohol och droger och är även sångerska. Jag har mycket temperament, men jag tycker mest om att vara glad. =) Jag tycker om att ha full koll på det jag gör, samtidigt som jag är otroligt förvirrad, så ibland slutar saker lite hur som helst, haha.

Jo… jag blev sjuk i tidigt tonår, då jag fick ätstörningar. En del brukar fråga mig vad det var som gjorde att det blev så… å jag kan inte peka ut EN speciell sak utan jag tror att det var många faktorer som spelade in. Min självbild formades av hårda ord och svåra händelser och till slut så hade jag skapat ett så stort självförakt att jag inte stod ut med mig själv. Jag hatade varje del av mig, både på utsidan och på insidan. Å jag kunde inte på något sätt förstå hur någon skulle kunna tycka om MIG??
Åren som följde var destruktiva och smärtsamma. När jag ser tillbaka på det så minns jag delar av mitt liv som ett stort svart hål. Dagarna bestod av ångest, hetsätning, självsvält och självförakt.

Jag kom till en punkt där jag var tvungen att välja om jag skulle leva eller om jag skulle dö.
Hösten innan jag skulle fylla 20, så var jag väldigt dålig. Kroppen var i riktigt dåligt skick och jag orkade inte gå några längre sträckor. Jag rörde mig mellan sängen, soffan och toan. Jag hade gått på ätstörningsenheten på psyket i Skellefteå i två år och fått terapi i grupp. Där fick jag höra talas om ett behandlingshem i Mora som jag tyckte verkade vara bra.
Pappa hjälpte mig att få en bra läkare som kunde remittera mig dit och bara några dagar innan min 20-årsdag, så ringde föreståndaren för behandlingshemmet och sa att jag var välkommen dit på behandling.
Jag var SÅ nervös när jag åkte dit två månader senare. Men i samma stund som jag klev in genom dörren på MHE-kliniken i Mora, så kände jag att jag var hemma!
Det var HELT fantastiskt att komma till människor som förstod vad det var man kämpade med. Till skillnad från många andra behandlingshem, så låg fokus inte på maten. I stället fokuserades det på varför man hade sån ångest och var det kom ifrån. Med takt att jag fick bena ut allting som jag bar på inombords så vågade jag se maten som min vän

(jag gjorde förresten upp en deal med min terapeut: Jag lovade att testa hans metoder, om han lovade att säga till om jag blev tjock när jag åt! Jag hade full tillit till honom å jag visste att han skulle hålla sitt löfte. Gissa om jag blev förvånad när jag insåg att jag faktiskt gick NER i vikt när jag började äta ordentligt från början! Kroppen hade samlat på sig en hel del vätska som den tappade när jag började ge den, den näring som den behövde. Sen stabiliserade sig allt å jag kunde återgå till en normalvikt. Å jag kände mig så FIN!)

Den 31 augusti 2000 så blev jag friskförklarad. Då hade jag varit under behandling i ett halvår å jag trodde ALDRIG när jag började där, att jag skulle ta mig så långt! Det var en fantastisk känsla att veta att jag tagit mig igenom ÅR av smärta och vunnit en av de största segrar i mitt liv! 

Det är 11 år sen jag blev friskförklarad nu å det är fortfarande en av mina största segrar! =)

I dag ser jag på mig själv på ett helt annat sätt än vad jag gjorde då. Jag tycker om mig själv, både på insidan och utsidan. Självklart har jag dagar när jag ser mig själv i spegeln å bara suckar. Å jag tycker om att bry mig om mitt utseende. Men det är inte på något sätt det som mitt liv hänger på. Mitt utseende är inte mitt värde. Den största skillnaden är nog att jag tycker om min insida nu på ett helt annat sätt! Jag har spenderat så många år åt att försöka bli någon annan än den jag är. Å nu är jag så tacksam över att jag är just Hanna! Jag känner mig ofta annorlunda när jag är med folk, men nu ser jag det som något positivt i stället för något negativt. Det som jag i flera år trodde var en DEFEKT med mig, visade sig i stället vara just EFFEKTEN med mig. Det är en vida skillnad! 

Vad vill du säga/några råd till andra som går igenom liknande erfarenheter?

Jag skulle vilja uppmuntra till att VÅGA. Berätta hur du mår och vad det är som gör så ont inombords. Be någon du har förtroende för att hjälpa dig att få hjälp. Våga välja livet och friheten före smärtan och ångesten. Å hur fruktansvärt omöjligt det än känns just nu, så är jag alldeles säker på att det kommer en dag när allting känns bättre. Å om du ger dig den på att välja livet, så kommer livet också att välja dig!

Jag har ett motto som jag brukar försöka leva efter…

Tack underbara Hanna för ditt mod att ställa upp här! Du som tittat in, länka gärna vidare det här inlägget så att de som behöver, får ta del och bli uppmuntrade. Vill ni höra Hannas vackra röst hittar ni hennes musik HÄR