Relationsbaserat liv

Idag har jag lyssnat till en intervju med ett par som spenderat 5 år i Nepal med att bygga upp utbildningar inom vården där.
De berättade att den absolut största skillnaden mellan livet där och här är synen på tid, kalender och medmänsklighet.
För det första tar man sig överallt till fots och inte med bilen. Vilket innebär att varje möte längs vägen många gånger betyder ett avbrott.
För det andra knackade det ständigt på deras dörr.
Den minsta sonen undrade efter bara några dagar hemma i Sverige, varför det inte knackade på dörren. Var är allt besök, var är alla människor?

Livet där på andra sidan jordklotet var relationsbaserat och inte iphonebaserat.
Stressen var mindre och relationer tog mer och gav mer. 

Vad har jag fokus på i mitt liv? Du?
Vi går från det ena till det andra. Vi ser inte den behövande om den så står på andra sidan gatan.
Eller ser kanske vi gör – men stannar vi upp och tar oss tid?

Kanske hänger det ihop med att nepaleserna är mer genomskinliga och äkta med hur de har det och hur de mår. De är inte rädda för att blotta en bruten själ eller ett brutet ben för de vet att det endast är med medmänniskor man tar sig igenom.
I deras brutenhet har de erfarit att relationen till sin nästa är avgörande för hur framtiden kommer att se ut. Att ha en vän och vara en är livet.
Att inte bara leva livet utan också dela livet med andra. Oavsett hur det ser ut.

Jag tänkte mig en revolt mot det individualistiska stressade liv vi lever.
Inte genom att förvänta mig mer vänner. Utan genom att vara en vän och medmänniska själv.
Självklart inte en fullkomlig sådan utan en som längtar efter ett mer relationsbaserat liv.
Det går inte att leva relationer i en välfylld iphone.
För att leva relationsbaserat måste man i praktiken vara en….medmänniska och vän.
Ja tack till relationer.
Håller du med?