Inspirerar

Olivia – om att sörja men att leva

18 januari, 2012

Olivia är en ung vacker, stark, närvarande och positiv tjej.
Hon har mött livets motsats på nära håll då hennes två år äldre syster Viktoria gick bort i en tragisk bilolycka för 3½ år sedan. Jag har frågat henne om döden, smärtan och livet efter.
De här raderna nedan får ni inte missa. Ta er tid att läsa och skriv ut, skicka eller länka till den ni tror behöver eller skulle bli uppmuntrad av att läsa.
Vi går inte alla igenom sådan smärtsamma erfarenheter som Olivia, men vi har alla en chans att ta del av deras historia och lära av den.

Olivia Rogö
Vem är du?
Jag har alltid tyckt att just den frågan är väldigt svår. Men jag kan konkret säga att jag är Olivia Rogö, en 19 årig tjej ursprungligen från Tenhult, ett mysigt samhälle strax utanför Jönköping, men bor sen ca tre år tillbaka här i Jönköping. Jag tog studenten 2011 och jobbar för tillfället på McDonalds, ett jobb som jag trivs fantastiskt bra med. Jag är en livsnjutare och tar dagarna som de kommer. Jag är spontan och tycker om att prata, det är kul. Jag tycker om att lyssna på musik också, det finns musik för alla humör, känslor och minnen och det tycker jag är jättefint. Jag vet vad jag skulle göra om musiken inte fanns. 

Hur skulle du beskriva en sådan sorg du har gått och går igenom? Går det någonsin över? 
Sorgen som uppstår när man förlorar någon går inte att beskriva med ord, den måste upplevas för att kunna förstås. Men jag ska ändå göra ett tappert försök med att beskriva den; Den gör ont och känns helt hopplös. Denna smärta och hopplöshet kommer nog aldrig försvinna helt från mitt hjärta, tror jag. Det kommer att komma perioder i mitt liv då jag inte känner den, eftersom mycket annat vackert övertar den sorgen, dvs. lycka och glädje. Och andra perioder i livet är och förblir tunga, då allting går emot mig. Det är de dagarna då tankarna på Viktoria kommer fram automatiskt och allting blir helt plötsligt så mycket värre än det var från början. Och så kommer det nog alltid att vara tyvärr, det är något jag helt enkelt får lära mig och acceptera.
Sedan olyckan med min syster så har mitt liv varit en bergochdalbana. Jag har varit med om dagar då jag inte vill något hellre än att stanna och kliva av, då saknaden och sorgen har varit alldeles för stor och då smärtan varit nästintill outhärdlig. De dagarna vet jag inte alls vart jag ska ta vägen.

Men jag har även varit med om helt fantastiska dagar och perioder i mitt liv då jag älskar allt och ler mot allt och alla. Jag har till och med kommit på mig själv flera gånger med att sitta på bussen och sjunga för mig själv, av ren glädje och då jag dansar fram istället för att gå normalt, för det är liksom omöjligt att stå still. Det är då det är som bäst att leva, när livet är min bästis.
Och det är givetvis tack vare de dåliga dagarna som jag kan känna att jag är lycklig, så jag tror ändå det är nyttigt på något sätt, att må dåligt ibland.
Olivia och Viktoria när de va små
Olivia och Viktoria

Vilket stöd har du upplevt vara det bästa och kan vem som helst stötta? 
I samband med min systers bortgång så upplevde jag stöd från många olika människor. Allt från släkt och vänner till psykologer och främlingar som tog kontakt med mig och som varit med om ungefär samma tragedi som jag. Jag vet att jag avfärdade psykologen som tilldelades mig. Hon sa att hon förstod vad jag gick igenom men jag såg igenom henne direkt och förstod att det var hennes jobb att säga så och att hon faktiskt fick betalt för att prata med mig och det kändes helt fel. Jag vägrade att ha någon som helst kontakt med henne och pratade istället med vänner som var villiga att lyssna på mig, för det var egentligen det enda jag behövde, att någon lyssnade och bara fanns där hos mig och som inte fick betalt.
De ville finnas där för mig. Så det bästa för mig var helt klart några av mina vänner, de som inte tyckte det kändes allt för obehagligt att lyssna på mig om mina tankar om allting.
Jag tror att vem som helst kan stötta, bara man själv är villig att dela med sig av sina tankar och känslor med dem som erbjuder sig att finnas där. Vem som helst kanske inte kan lyssna och förstå på samma sätt som andra, det avgör man ju själv, vem man vill prata med. Jag tror att det handlar om en känsla. Det måste kännas rätt att prata om det med personen som ifråga erbjuder sig att lyssna.
Vad skulle du säga till någon som går igenom liknande erfarenhet?
Till den som går igenom något liknande som jag gjort, vill jag säga att ge inte upp. Du är så mycket starkare än vad du tror att du är. Jag vet att det känns mer än hopplöst ibland och som att du är den svagaste människan på jorden, men bara att stiga upp på morgonen och ta dig igenom dagen gör dig till en vinnare. Jag vet att man vissa stunder bara vill försvinna och slippa smärtan och hur omöjlig tanken än är nu, så kommer det bättre tider och du kommer att bli lycklig igen, jag lovar. Var inte heller rädd för att prata om det som hänt och om den som du förlorat. Du håller allt levande genom att prata om det, för personen lever fortfarande inom dig och det är viktigt att komma ihåg det. Och du kommer må bättre av att prata om det, för det är så vi funkar.
Och om du är en sådan människa som inte har lätt att prata om dina känslor, så försök att uttrycka dem på annat sätt, på något sätt som du är bra på. Jag har alltid skrivit av mig när jag känner att jag måste få ur mig allting. Oavsett om ingen annan kommer att läsa det, så är det skönt att ha det nedskrivet.
Det är liksom känslan man vill åt, att ha fått ur sig allt och den känslan är otroligt skön. 

Har din systers bortgång förändrat din syn på den Gud som du tror på? Din syn på livet?
Min syn på Gud har i det långa loppet inte förändrats.
Jag vet att jag var hur arg som helst på Gud precis efter olyckan, men jag har aldrig tvivlat på att han finns. Frågan för mig var om han verkligen kunde vara god när något sådant här händer, jag kunde liksom inte förstå. Men sen gick det upp för mig att det var min tro på Gud som tog mig igenom allting och om det finns något gott så finns det även något ont, annars skulle man aldrig kunna skilja på gott och ont. Jag har alltid trott på ett liv efter döden, på himlen. Och detta har fått mig att bli säker, på att himlen finns, för det är ju givetvis där Viktoria är idag.
Jag bara vet det, att hon har det hur bra som helst nu. Och jag kan knappt stå ut med tanken på hur hemskt det skulle vara för mig om jag inte hade en tro på Gud när min syster dog, hur skulle jag då kunna veta att hon hade det bra?
För mig är tron grymt viktig, det är den som bär mig igenom livet och jag är glad över att få ha Gud som vän, för jag vet allvarligt talat inte hur jag hade stått ut om han inte fanns där i mitt liv.
Jag är inte supersäker på om min syn på livet har förändrats i samband med min systers bortgång. Olyckan inträffade sommaren innan jag skulle börja gymnasiet, och vad jag har hört så är det just under gymnasieåren som man utvecklas mest som person. Så jag har svårt att avgöra om det är olyckan eller mina tre gymnasieår som har gjort mig till den jag är och som skapat min livssyn. Jag väljer att tro att det är både och, och det är ju även det mest logiska. Människor i min omgivning säger att jag är en väldigt positiv person, och det kan jag nog gå med på att jag är. Men jag vet inte alls hur jag kom dit, till den positiviteten.
Jag har nog bara lärt mig att uppskatta livet och har insett att livet här på jorden bara levs en gång, och då tycker jag att man ska ta tillvara på det och göra det bästa utav det.
För livet tycker jag ska upphöjas, även om det ibland inte alltid blir som vi vill ha det. För det är vackert och jag tycker om att leva det, trots allt. 


Har du något vardagligt motto?
Jag vet inte riktigt om jag har något speciellt motto som jag lever efter men jag har alltid sagt till mig själv och till andra som inte riktigt är så high on life för tillfället att – efter regn kommer solsken, och det tror jag stenhårt på.

Tack finaste Olivia för dina insikter och ord.  
Gillar du vad du läst ? – tryck på gillaknappen länka eller hur du vill för att fler ska ta del.

3 kommentarer

  • Anonymous
    18 januari, 2012 kl. 22:49

    Otroligt tänkvärt o fint! Jättebra läsning för oss som inte mist någon så närstående… Som skrivet, det är svårt att förstå vad man går igenom. Tack Olivia för att du delade med dig! Tack emmi för bloggen!

  • Martina
    1 februari, 2012 kl. 09:05

    Otroligt starkt, svårt att läsa det utan att bli berörd. Olivia, du kämpar sannerligen på bra och jag vet att det kommer gå bra för dig! Det glädjer mig att läsa att du har en så positiv inställning till livet.

    “The happiest people dont’t have the best of everything, the just make the best of everything”

    Var rädd om dig

    /Martina, gammal ledare på buskul.

  • Helena
    5 februari, 2012 kl. 00:30

    Varje djup sorg har glädje till föremål,
    Tappa inte bort denna riktning.
    Låt inte sorgen glömma sitt ärende,
    Sorgen är den djupaste ära glädjen kan få!

    Viktoria var glädjen och Olivia bär den vidare!
    /Helena S