Olivia – om att sörja men att leva
Olivia är en ung vacker, stark, närvarande och positiv tjej.
Hon har mött livets motsats på nära håll då hennes två år äldre syster Viktoria gick bort i en tragisk bilolycka för 3½ år sedan. Jag har frågat henne om döden, smärtan och livet efter.
De här raderna nedan får ni inte missa. Ta er tid att läsa och skriv ut, skicka eller länka till den ni tror behöver eller skulle bli uppmuntrad av att läsa.
Vi går inte alla igenom sådan smärtsamma erfarenheter som Olivia, men vi har alla en chans att ta del av deras historia och lära av den.
Jag har alltid tyckt att just den frågan är väldigt svår. Men jag kan konkret säga att jag är Olivia Rogö, en 19 årig tjej ursprungligen från Tenhult, ett mysigt samhälle strax utanför Jönköping, men bor sen ca tre år tillbaka här i Jönköping. Jag tog studenten 2011 och jobbar för tillfället på McDonalds, ett jobb som jag trivs fantastiskt bra med. Jag är en livsnjutare och tar dagarna som de kommer. Jag är spontan och tycker om att prata, det är kul. Jag tycker om att lyssna på musik också, det finns musik för alla humör, känslor och minnen och det tycker jag är jättefint. Jag vet vad jag skulle göra om musiken inte fanns.
Hur skulle du beskriva en sådan sorg du har gått och går igenom? Går det någonsin över?
Sorgen som uppstår när man förlorar någon går inte att beskriva med ord, den måste upplevas för att kunna förstås. Men jag ska ändå göra ett tappert försök med att beskriva den; Den gör ont och känns helt hopplös. Denna smärta och hopplöshet kommer nog aldrig försvinna helt från mitt hjärta, tror jag. Det kommer att komma perioder i mitt liv då jag inte känner den, eftersom mycket annat vackert övertar den sorgen, dvs. lycka och glädje. Och andra perioder i livet är och förblir tunga, då allting går emot mig. Det är de dagarna då tankarna på Viktoria kommer fram automatiskt och allting blir helt plötsligt så mycket värre än det var från början. Och så kommer det nog alltid att vara tyvärr, det är något jag helt enkelt får lära mig och acceptera.
Sedan olyckan med min syster så har mitt liv varit en bergochdalbana. Jag har varit med om dagar då jag inte vill något hellre än att stanna och kliva av, då saknaden och sorgen har varit alldeles för stor och då smärtan varit nästintill outhärdlig. De dagarna vet jag inte alls vart jag ska ta vägen.
Och det är givetvis tack vare de dåliga dagarna som jag kan känna att jag är lycklig, så jag tror ändå det är nyttigt på något sätt, att må dåligt ibland.
![]() |
Olivia och Viktoria när de va små |
![]() |
Olivia och Viktoria |
Vilket stöd har du upplevt vara det bästa och kan vem som helst stötta?
De ville finnas där för mig. Så det bästa för mig var helt klart några av mina vänner, de som inte tyckte det kändes allt för obehagligt att lyssna på mig om mina tankar om allting.
Och om du är en sådan människa som inte har lätt att prata om dina känslor, så försök att uttrycka dem på annat sätt, på något sätt som du är bra på. Jag har alltid skrivit av mig när jag känner att jag måste få ur mig allting. Oavsett om ingen annan kommer att läsa det, så är det skönt att ha det nedskrivet.
Det är liksom känslan man vill åt, att ha fått ur sig allt och den känslan är otroligt skön.
Jag vet att jag var hur arg som helst på Gud precis efter olyckan, men jag har aldrig tvivlat på att han finns. Frågan för mig var om han verkligen kunde vara god när något sådant här händer, jag kunde liksom inte förstå. Men sen gick det upp för mig att det var min tro på Gud som tog mig igenom allting och om det finns något gott så finns det även något ont, annars skulle man aldrig kunna skilja på gott och ont. Jag har alltid trott på ett liv efter döden, på himlen. Och detta har fått mig att bli säker, på att himlen finns, för det är ju givetvis där Viktoria är idag.
Jag bara vet det, att hon har det hur bra som helst nu. Och jag kan knappt stå ut med tanken på hur hemskt det skulle vara för mig om jag inte hade en tro på Gud när min syster dog, hur skulle jag då kunna veta att hon hade det bra?
För mig är tron grymt viktig, det är den som bär mig igenom livet och jag är glad över att få ha Gud som vän, för jag vet allvarligt talat inte hur jag hade stått ut om han inte fanns där i mitt liv.
Jag har nog bara lärt mig att uppskatta livet och har insett att livet här på jorden bara levs en gång, och då tycker jag att man ska ta tillvara på det och göra det bästa utav det.
För livet tycker jag ska upphöjas, även om det ibland inte alltid blir som vi vill ha det. För det är vackert och jag tycker om att leva det, trots allt.
Tack finaste Olivia för dina insikter och ord.
Gillar du vad du läst ? – tryck på gillaknappen länka eller hur du vill för att fler ska ta del.
3 kommentarer
Anonymous
Otroligt tänkvärt o fint! Jättebra läsning för oss som inte mist någon så närstående… Som skrivet, det är svårt att förstå vad man går igenom. Tack Olivia för att du delade med dig! Tack emmi för bloggen!
Martina
Otroligt starkt, svårt att läsa det utan att bli berörd. Olivia, du kämpar sannerligen på bra och jag vet att det kommer gå bra för dig! Det glädjer mig att läsa att du har en så positiv inställning till livet.
“The happiest people dont’t have the best of everything, the just make the best of everything”
Var rädd om dig
/Martina, gammal ledare på buskul.
Helena
Varje djup sorg har glädje till föremål,
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende,
Sorgen är den djupaste ära glädjen kan få!
Viktoria var glädjen och Olivia bär den vidare!
/Helena S