Mitt liv hit – What doesn´t kill you…

Tänkte jag skulle skriva lite mer om en grej ur mitt liv.
För dig som precis tittat in, skriver jag ibland på söndagsbabblet om mitt liv hit. Berättar mer här. Tidigare om Mitt liv hit hittar du HÄR.

Mitt liv hit – What doesn´t kill you makes you stronger…

Vad händer när man inte längre är den man var?
För så kan det gå när man på många sätt låter sig tro att man är det man gör. Och när det man presterar inte längre går att prestera – är det som att förlora en bit av sin identitet.
Jag VAR dans, jag VAR aktiv, jag VAR på…fram tills den dagen jag blev sjuk.
Vem blev jag då? -Emmilie.
Är fortfarande aktiv och på men ibland på ett långsammare sätt :-)

Ibland är det inte förrän vi förlorar något som finner det. Varför delar jag det här med dig?
Jag har helt enkelt lärt mig att den jag är inte definieras av vad jag gör eller är tvungen att gå igenom, utan vem jag är.
Och det som i andras ögon kan se ut som mina största svagheter har i många avseenden blivit mina styrkor.

chrons SLE sjögrens sjuk
Det är gott att le och tillåta sig vara glad mitt i elände

Sommaren innan gymnasiet var jag och mina bästisar på ett tonårsläger. Älskar läger by the way, jag har ju lyxen att få åka på sådant i mitt yrke. Nåja, mitt i lägerveckan får jag hög feber och en extrem värk i alla leder i kroppen. Febern la sig efter någon dag, men inte ledvärken.
Från det tillfället har min kropp inte riktigt velat vara så frisk som jag hade önskat. Och idag lever jag med autoimmuna sjukdomar.
I det stora hela fungerar vardagen som för alla andra, men i vissa perioder (s.k skov) är jag mer sjuk och behöver mer medicinering och vila.

Självklart önskar jag att jag var helt frisk, men jag skulle inte vilja leva utan alla insikter och lärdomar jag fått genom det sjukperioder tvingat mig att uppleva.
För om det är något som livet lärt mig hitintills är det det faktum att jag inte är mina omständigheter. Jag är hur jag tar mig igenom dem. Jag är inte min sjukdom – jag är Emmilie.
Och tar jag mig inte fram så fort som jag önskar – är den långsamma tiden en lärorik resa som oftast berikat mitt liv på oanade sätt. Långt mer än jag kunnat föreställa mig när jag var mitt i det.

Kan inte nämna detta utan att nämna min tro. För om det är något som den har bevisat för mig så är det just det att jag kan få känna mig stark fastän jag är svag.
Det känns skönt att tro på en Gud som inte är till för övermänniskor. Utan för mig vanliga människa ibland stark ibland svag. Och när man är mitt i det svagaste ögonblicket får man oftast inga övernaturliga svar. Men en ibland övernaturlig styrka. Och den vill jag inte vara utan.

*****
Älskar tanken på att vi inte är det vi är tvungna att gå igenom här i livet.
Låt inte inte dina motgångar definiera dig. Du är mer än
den sjukdom du har, de misstag du gjort eller det folk gjort/gör mot dig. 

Mycket av vad vi går igenom ger oss möjligheten att bli någons medmänniska på vägen. Dina erfarenheter betyder att du kan förstå andra som andra inte kan.
Det är helt ok att sörja det man förlorat av hälsotillstånd, osv och det är helt ok att resa sig igen och erkänna sig tacksam och stark trots det.
Jag är inte rädd för svaghet – den har bara gjort mig starkare…fast på andra sätt.

3 Comments
  • Anne Sophie
    mars 25, 2012

    Din syn på livet är verkligen så beundransvärd Emmilie! Jag har lärt mig mycket av att bara se hur du ”möter” livet. Tack för idag! Kram

  • Johanna
    mars 25, 2012

    Du är så vacker Emmilie! och verkligen en förebild :)
    KRAM

  • Ulrika
    mars 26, 2012

    Vad härligt att du delar detta. :) Jag blir mer nyfiken så jag får se om du delar mer av detta vid senare tillfälle. Tänkte dock på en sak du skrev – att du inte är dina omständigheter utan hur du tar dig igenom dem. Jag skulle vilja ta det ett steg djupare ändå. För ibland är det ju jobbigt att ta sig igenom utmaningar man möter. Det är inte alltid man gör det på ett sånt stärkande eller inspirerande sätt som man skulle önska. Och det måste ju också få vara ok, utan att man identifierar sig med det. Det är kanske då det är som svårast att hitta sin positiva identitet och våga tro på den. :)