Mitt liv hit – avgörande relationer

Som jag skrev tidigare, så har jag funderat på och bestämt mig för att dela utvalda delar ur mitt egna lilla liv med dig här på söndagsbabblet.
Varför jag valt att blogga som jag gör, jobbar med det jag gör och tänker som jag gör om livet här och nu.

Delar jag redan skrivit hittar du HÄR. Välkommen med.

Med tanke på vad jag delat i veckan, klippet på medias inflytande på kvinnors kroppsbild, vänner, alla hjärtans dag, känns det bra att dela lite avgörande relationer i mitt liv denna Söndag.
För hur vi än gör kommer vi hela livet möta, umgås eller leva med den/dem som gör bestående avtryck på oss. Några avtryck har påverkat mig så mycket att de bidragit till mitt yrkesval och triggat en del av mina drömmar.

Som jag berättat tidigare dansade jag i princip alla skolår. För att dansa krävs det danslärare, vilka jag har haft en handfull. Vill nämna två av dessa, båda lärare i specialgrupperna fast på olika dansskolor. Det var väsentlig skillnad i hur de bemötte oss dansare. Sanna (inte deras riktiga namn) bemötte alltid felsteg och misstag med kritik och fula blickar. Det skulle kännas att man inte hängde med, gjorde fel eller var i otakt. Komplimangerna lyste med sin frånvaro. I den gruppen kände jag mig aldrig riktigt hemma, sedd eller viktig för gruppen. Jag undrar om någon annan gjorde det heller?
Lena däremot, hon gav inga blickar eller fula kommentarer om felsteg eller annat. Däremot delade hon konstruktiv kritik när det behövdes. Hennes ord gjorde aldrig ont – de hjälpte en att bli bättre. Hon såg alla och lät alla känna sig som en viktig del i gruppen. När jag lyckades, i ex en tävling var hon alltid där med peppande ord.
Det är Lenas förtjänst att jag dansade läääääänge och vågade tro på min förmåga även när den sviktade.

Tråning, efter vinst i tävling, uppvisning och lite ploj från uppvisning

Minns de första anställningar jag hade efter studenten. En lärarvikarietjänst och en ungdomsledartjänst. Båda arbetsgivarna gav verkligen intrycket av att de trodde på mig. De lät mig ta plats och lät mig misslyckas. Jag har många gånger undrat i efterhand hur de kunde vara så vågade och låta en så ung tjej som jag leda yngre. Men samtidigt är jag så tacksam! De två arbetsplatserna med de underbara människor som jag hade runtomkring mig är stor bidragande orsak till varför jag jobbar med det jag gör idag.  De vågade tro på en ung tjej som mig och tog sig tid att coacha mig fram. Jag har förstått i efterhand att det finns saker de måste tyckt att jag hanterade fel och agerade fel i, men de gjorde aldrig sak av det utan bekräftade istället det som hjälpte mig och de sammanhang jag arbetade i att växa.

Sist vill jag nämna några relationer som jag i många fall anser är oerhört avgörande för hur en person tar sig vidare i livet.
När livet är fullt med motgångar och man inte känner sig hel. Tänker särskilt på de inom medmänskliga vårdande yrken (tänk läkare, sjuksköterskor, terapeuter, präster, pastorer, kuratorer, fritidsledare osv) som antingen brukar eller missbrukar sin vårdande position. Är fullt medveten om att vi alla misslyckas och har rätt till det oavsett vilket jobb vi har. Men när anställda inom dessa yrken inte inser sin makt att hjälpa eller stjälpa en människa är de på fel plats.
Ännu tråkigare är det när de närmast inpå livet, vän, familj, syster, har svårt att låta livets dalar ha sin plats och gång.
Har inte många dåliga exempel på detta och kanske är det just därför som jag känner mig mer stärkt genom alla motgångar än sänkt. För majoriteten av mina vänner och familj har sett mina omständigheter och låtit mig bara vara igenom dem. De har uppmuntrat och tröstat.

Ett av många uppmuntrande kort från syrran

Men det är ju de avvikande exemplen (så visst finns dem) som gjort att jag insett hur mycket de goda exemplen betyder och avgör mitt välmående.
Ännu en bidragande orsak till yrkesval och en längtan att jobba förebyggande så att minst inte unga kvinnor ska må bra.

Och om du inte upptäckt och förstått det än kan ordet förlåt göra bestående och helande avgöranden i människors liv.
En mamma till en väldigt nära vän från övre tonåren gjorde mig illa i början av vår relation. Det var avgörande för mycket just då, men från den dagen hon sa förlåt blev det avgörande för hela framtiden. Jag blir glad när jag tänker på henne i dag och glad varje gång vi hörs eller ses.
Ordet förlåt!