Mitt liv hit – Att leva med och utan ångest

Som jag skrev tidigare idag så har jag funderat på och bestämt mig för att dela utvalda delar ur mitt egna lilla liv med dig här på söndagsbabblet.
Varför jag valt att blogga som jag gör, jobbar med det jag gör och tänker som jag gör om livet här och nu.

Välkommen med.

Utåt sett var jag en helt normal glad elvaåring men det var då jag för första gången fick dödsångest. Det kändes som om någon drog ett tungt hårt snöre runt hela bröstkorgen, andningen blev tung och jag fick panik på mina egna tankar.
Saken var den att jag från att jag var 7 år gammal va säker på att jag trodde på en Gud. Och med Honom följde tron på en himmel efter döden. Gah! Detta gjorde att mina tankar snurrade sprätt. Jag ville längta efter att dö tänkte jag – precis som alla andra kristna verkade göra.
Den känslan spädde nog på ångesten. Jag led av en rädsla över något som jag tyckte att jag inte borde ha.
I min ensamhet diskuterade jag vilt huruvida jag verkligen ville tro på Gud i detta hopplösa läge.
Dödsångesten höll i sig i flera år.
Det resulterade i att mina föräldrar ordnade så att jag slapp nutidsorienteringen i skolan  (handlade ju ofta om krig och sånt som triggade rädslan), och de satt ändlösa kvällar och tröstade och pratade mig igenom ångesten. Vad hade jag gjort utan dem!
Mörkret, ensamheten, tanken på himlen och nyheterna var sånt som triggade igång det.
Jag har alltid varit en glad tjej så det var nog ingen förutom min familj som visste om denna rädsla jag hade inombords.

Åren gick och med åren (samma år som även innebar dans, härliga sommarlov, massa fnitter och skoj med kompisar osv.) lärde jag mig mer och mer att hantera dessa känslor. Jag kände igen känslan när det var på gång och hade då sätt som gjorde att det blev bättre eller försvann. Att omge mig med människor var ett sätt. Lyssna på bra musik eller konstigt nog prata med Gud om det. Han gav inga tydliga svar mer än att jag blev beroende av att ha en Gud att prata med.
Bestämde mig även för att aldrig gissa hur en människa mår genom det lilla jag ser.

Så en dag när jag var 15 år hände något och det var ORD. Älskar ord – för använder vi dem rätt kan de göra så ofantligt stor skillnad för en själv och andra människor. Och det här var ett av de första tillfällena av alla som format mig och hjälpt mig byta riktning i mitt liv.
Nåja… Det var någon som sa – Du ska inte leva ditt liv rädd. Du har en framtid och hopp.
Få ord kan tyckas men som förändrade allt. Från den dagen har jag aldrig mer haft dödsångest.

Jag började se mitt liv ur perspektivet att jag skulle leva länge och vad vore inte bättre då än att leva det orädd. Jag bestämde mig för att satsa på livet här och ta det andra sen. Och så mycket roligare det var. Under alla mina “ångestår” har pappa många gånger sagt att den största majoriteten av vad människor går runt och är rädda för inträffar aldrig. Det är sant.
Rädsla binder bromsar och förgör. Så ville jag inte leva.

Sedan den erfarenheten bestämde jag mig för att det som inte tar livet av mig ska jag använda mig av för att förstå hjälpa och stötta andra så gott jag kan.

Det har även lärt mig att ålder inte har någon betydelse för vad som ryms i en människas inre. Förringa inte någon person, ung eller gammal dens upplevelse och känslor.

Jag har även förundrats över hur mycket det gör att ha människor runt omkring en som ser en för den man är och vågar möta det som är lite längre in. Ibland finns ju varken ord, sätt att trösta eller hjälpa.
Men en kram och vetskapen om att det är ok att inte må ok är ju faktiskt grymt skön.
Den borde vi bjuda alla på, eller hur !?