Älskad trots allt…

…blir han.

De är kusiner och de beundrar varandra – det märks.
Barnen har ju flera kusiner och jag ser det varje gång. De ser upp till varandra och den som inte tar hand om den är den som blir omhändertagen.
Spelreglerna i en familj tänker jag. Vi ger och tar.

Den minste av dem alla tar mest. Både uppmärksamhet och omhändertagande. Och det är inte alls konstigt. Det är ju så det ska vara. Han är liten och skör och han är alldeles för ömtålig för något annat. Han får se upp till de äldre och lära av dem och han kommer att få ta hand om någon annan han också.

Älskad från alla håll och trots allt. 
För det är den lille ett bevis på – trots att han skriker och stör i maten och att han väljer att störa finfikat med att slänga saker hit eller dit, eller bjuder familjen på alla baciller han ska igenom det första året – är han lika älskad för det. Han är ju precis där han ska vara i livet och då tillåter vår kärlek honom att störa, böka och sprida baciller.
Så fort vi blir lite äldre ställs det lite högre krav. Vi har ett ansvar gentemot varandra. Men i det ansvaret tycker jag även att den här kärleken ska rymmas.
Den som älskar trots allt inte för att någon är minst utan för att någon är just den någon.
Lite mer tillåtande förlåtande och respekterande.
Lite mer omhändertagande accepterande och generös.
Lite mer kärlek trots allt tack.