Söndagsbabbel

Utmanad i vanligheten

Jag har blivit utmanad idag – mitt i mitt vanliga liv.

Vårt lilla hem kryllar av vardagsrutiner. Matklocka sovklocka tvklocka mysklocka… Vi gillar det och barnen (våra barn) mår kalasbra av det.
Vi har många järn i elden och älskar att skapa nya saker och utvecklas. Kanske skapar våra små rutiner ett skönt lugn i detta…
Hur som helst, har jag (vi) senaste tiden, och senast idag blivit utmanad – Att i mitt helt vanliga liv våga tro det vanliga om mer.
Hur menar jag då?
Jag har nämligen blivit påmind om att oerhört många vanliga detaljer kan få betyda mer för mig och andra än jag innan kan förutspå.

Vi tror många gånger att vi måste sträva efter mer. Mer upplevelser, mer vänner, mer pengar, mer prylar, mer jobb, mer intressen, mer mer mer. Ju mer, mest och mycket vi har känner och upplever – desto mer betyder våra liv. Eller har jag fel?

Men jag känner mig utmanad att låta min många gånger enkla vardag – bli mer just precis som den är. För det flesta av oss är helt vanliga.
Att bli utmanad i vanligheten tänker jag även betyder olika beroende på vem det berör.
Någon skulle säkert se en utmaning i att sälja allt den äger och dra till Afrikas Horn för att hjälpa utsatta där. Någon annan skulle bli utmanad av att just våga kliva ur vanligheten för att testa en helt nya grej. Någon skulle bli utmanad av att börja odla mycket av sin egen mat.

Jag då? Jag känner mig superduperutmanad att låta min vardag betyda mer för mig och andra.
Utmanad att öppna mina ögon i alla vardagliga detaljer så att jag kan se om jag kan göra något mer, säga något uppmuntrande, stöttande, hjälpa någon, köpa något som någon verkar behöva osv.
Vaddå ska jag bli någon supermänniska?
Nej men jag känner mig utmanad att inte låta livet gå och jag bara tittar på.
Jag vill leva livet mitt i allt vanliga som jag gör. Och det är för mig att leva med och för andra människor på olika sätt.
Jag tror ju inte på att leva bara för mig själv. Och många gånger kan jag inte ändra vanligheten som den är. Men jag kan ändra mitt sätt att se på vanligheten.
Jag känner mig utmanad att låta min vardag bli lite mer – utan att ändra den särskilt mycket.
Bara ändra min inställning till den.
Jag tror att det går!

En kommentar

  • Ulrika

    Låter jättebra tycker jag. Ofta inbillar vi oss ju att vi måste göra så stora förändringar, och att det bara är det extrema som räkna – att vi måste bli något speciellt eller ta oss till en annan plats o.s.v. Men jag tror den bästa utgångspunkten är där vi står för stunden. 🙂