Sann vänskap

Små enkla ord.
Ett litet sms.
Ett enkelt telefonsamtal.
En trogen blick.
En äkta kram.

Enkla men så värdefulla handlingar. Vad är det om inte sann vänskap.
Det behöver inte komma ifrån de vi umgås med mest.
Det är mer än känsla av att någon menar det på riktigt.
Jag har ett par goda vänner som jag inte träffar särskilt mycket. Men de har alltid ett sätt gentemot mig och mina barn som gör att vi känner oss sedda, omtyckta och omhändertagna.
De är äkta i sin framtoning – vi bär inte upp några masker för att upprätthålla en fasad.
Och de är äkta i sitt bemötande. Även fast vi inte sett varandras sämsta sidor så har jag en känsla av de skulle bry sig om mig ändå och givetvis jag om dem om vi fick se dem.

Att kunna berätta sina djupaste bekymmer och inte känna sig sig blottad och utlämnad i den andras närvaro.
När vänskapen bygger på ömsesidig tillit och omsorg om varandra.
Där man kan vara den svagaste men även den som styrker och bär.
Där den ena sinnesstämningen inte utesluter den andra.
En som inte gottar sig i mina bekymmer utan med äkta omsorg bryr sig.
Att i enkel handling (läs blick, sms,  kram osv) låter vänskap vara en livsstil och inte ett X antal kontakter i mobilen..

Inte en som ser upp eller ner på mig pga ålder eller erfarenhet.
Utan den som ser mig som en medpassagerare i livets hårda men goda, äventyrliga,  härliga och underbara resa.

Det är en sann vän för mig…
Och om jag vill vara en sådan? – Jo jag jobbar på det.