Lisa om att älska kämpa och vinna!

Den här veckans person är Lisa. Hon har upplevt hur det är att stå vid sidan av någon som behövt uppleva just detta. Och hon gjorde precis allt för att han, Willson Phiri skulle få komma hem och få stanna i vårt land.
För dig som inte har så stor inblick hur det fungerar att vara ”invandrare” i Sverige har Lisa hjälpt mig med en längre förklaring utifrån deras fall som du kan läsa HÄR (rekommenderas starkt!).

Bakgrunden (mkt kortfattad, så läs gärna nedan) är i alla fall den att Lisa och Willson träffades i Härnösand för 5 år sedan och då var Willson asylsökande. Han hade under en längre tid jobbat som danslärare (är yrkesdansare) åt danskompaniet Norrdans.
Ett olyckligt missförstånd gjorde att Willson en kväll blev tagen av polisen när han inte kunde uppvisa svensk legitimation. Från att ha vandrat fritt på våra gator blev Willson placerad i ”förvaret” i Gävle fram till utvisning. Lisa fick inte träffa Willson hos polisen, utan först när han överlämnats till ”förvaret”, och där under bestämda besökstider.
Trots oroligheter och fara för Willsons liv utvisas han med poliseskort till Zimbabwe efter tre veckor.

Jag vill dela med mig av Lisa (och Willson) därför att jag beundrar hennes mod, uthållighet och starka kärlek till Willson. Den kärleken har övervunnit mycket och gjort de många trodde var omöjligt möjligt.

Jag är Lisa, född och uppvuxen i Härnösand i södra Norrland. Jag är nyexaminerad beteendevetare som för tillfället arbetar som utredare på CSN. Jag älskar att dansa, resa, umgås med familj och vänner samt att läsa böcker! Jag är en stark kvinna som inte är rädd för att säga min åsikt och ta upp saker som jag tycker är fel eller orättvist. Jag är mån om mina vänner och min familj och gör allt jag kan för dem. Precis som jag vet att de skulle göra samma sak för mig. Jag är mycket omtänksam och känslig och en känslomänniska som låter känslorna styra mina beslut snarare än hjärna och logik.

Jag har sedan ca 5 år tillbaka världens finaste sambo, Willson. Han är otroligt godhjärtad. Han tror gott om alla och ger alla en andra chans. Han är mycket glad och positiv i allt han gör. Han kommer ursprungligen från Zimbabwe och har bott i Sverige i snart 7 år. Han är utbildad dansare och jobbar som danslärare/koreograf/dansare i olika projekt.
Han har en Zimbabwisk mentalitet när det gäller att han tror att “allt ordnar sig”. Därför är han inte lika strukturerad och planeringsbenägen som jag är och det har varit något som har påverkat mig till det bättre. Att inte stressa för mycket att ta det lite mera som det kommer och att inse att det alltid ordnar sig. Sedan tror jag att jag med mitt svenska sätt att planera och strukturera också har hjälpt honom i arbetslivet där man i Sverige behöver vara lite mer strukturerad än vad de i alla fall är i Zimbabwe. 

Vi kompletterar varandra väldigt bra!

Jag tycker att de motgångar som vi har haft har format oss väldigt mycket.
Det händer då och då att vi säger till varandra att vi är starka tillsammans och påminner varandra att om vi klarade en utvisning där allt ett tag kändes osäkert, så kan vi klara allt.
Det är något som ger en perspektiv i vardagen. Att inte förstora upp små problem som verkligen inte är något att fokusera på. Jag tror också att det har gjort att vi uppskattar varandra mycket mer i vardagen. 

Det vi hamnade i var en väldigt ovanlig situation och ingen av mina vänner eller min familj kunde ge något råd om hur vi skulle gå tillväga utan det fick jag och WIllson lära oss själva.
Det har också påverkat min förmåga att ta tag i saker själv, ringa, leta information och själv söka reda på vad som gäller och inte falla tillbaka på någon annan.

När man kämpar för den man älskar och allt känns ensamt och eländigt måste man försöka behålla hoppet om att förändringen en dag kommer och att man då kommer att kunna vara tillsammans igen. 

Då känns också den långa krångliga resan värt allt. Det gäller också att man stöttar varandra i den processen och turas om att peppa varandra att fortsätta kämpa på varsitt håll.

Jag tror det är viktigt att man försöker hålla kontakt med varandra ofta för att hänga med i varandras vardag och kunna känna sig delaktiga i varandras liv även fast man fysiskt inte är på samma ställe. För oss var det ganska svårt. I Zimbabwe fungerar inte elektriciteten speciellt bra stora delar av dagen och det påverkar också telenäten. Det är svårt att komma fram och ringa och om man kommer fram är mottagningen dålig. De har inte tillgång till dator och internet heller så vi kunde inte skicka email eller prata på Skype heller, annars är det ett väldigt bra sätt att hålla kontakten.
Det gick ganska bra för oss att skicka sms. Så vi skickade sms varje dag för att försöka behålla kontakten. Berätta om speciella händelser i vardagen att man klarat en tenta, att någon fyllt år eller att första avocadon var mogen och smakade jättegott. Små saker som gör att man känner sig delaktiga i den andres liv.
Jag tror också att det är viktigt att omge sig med människor som stöttar en under hela processen Personer som man kan få ventilera med och som kan ge en kram när man behöver.
Även fast jag var ganska ensam i min kamp på hemmaplan stöttade mina vänner och min familj mig mycket och det gjorde också att jag orkade mer. Jag fick kontakt med andra personer i liknande situation på ett forum på internet.  Där stöttade vi varandra mycket och kunde dela erfarenheter om kontakten med Migrationsverket och ambassaderna vilket var väldigt värdefullt.

Undvik personer som är negativa som inte tror på att det kommer att lösa sig och som bara stjäl energi. Försök att vara positiv och behåll hoppet då kommer stegen på vägen kännas lite lättare.

Tack Lisa! Ååh nu hoppas jag att du som behövde mod att kämpa för din kärlek har blivit taggad och inspirerad. Ingenting är omöjligt. Och som sagt läs mer om Lisa och Willsons situation HÄR, så blir du ännu mer modig.