Krigare

Det är jag.
Jag ger mig inte lätt och jag är envis.
Det här är på gott och ont.
I vissa fall tror jag att jag hade tjänat på att lägga mig ner ett tag, men oftast behöver jag bara gråta en skvätt och sen tar jag nya tag. Det är sådan jag är och jag har försökt “lägga mig ner” men det går aldrig särskilt bra. Jag är bara sådan att jag inte trivs i det slumrande tillståndet.

Jag tror att vi alla är krigare. På ett eller annat sätt.
Vissa gånger ser vi det inte alls därför att vi är mitt i striden och har alldeles för fullt upp med att kriga, än att betrakta oss utifrån.
I backspegeln kan vi se det. Kampen och sedan segern.
Vissa gånger är vi fullständigt omedvetna om den strid vi krigat – den inre som gjort oss till en visare människa. Andra ser det men själva kan vi vara blinda för den inre förändring som pågått tills någon talar om det för oss.

Vet du vad – att vara krigare enligt den romerska historien innebar så mycket mer än att själv överleva.
När man använde sin sköld – gjorde man det för dem man stod bredvid.
När hela krigarskaran var uppställd använde alla sina sköldar för att skydda från pilar både uppifrån och från sidorna. Saknades en sköld, var uppställningen inte godkänd för krig.
Vi går alla igenom vår egen kamp och strid men den viktigaste striden av alla är den du gör med och för dina medmänniskor.