Hemma.

Hemma.
För det spelar nog ingen roll hur gammal jag blir – hos mamma och pappa är alltid hemma.
Här är jag ingen gäst. Här är jag någons barn och någon annans hemma.
Det finns stunder i mitt vuxna liv då omständigheter gjort så ont att allt jag längtar efter är just hemma och att bara få vara den sårbara enkla människa mina föräldrar alltid ovillkorligt älskat mig för.
Här finns egentligen allt skydd jag behöver.
Här får jag lyckas tusen gånger och blir applåderad varje gång. Men lika gärna göra bort mig hur många gånger som helst och jag är ändå välkommen. Jag får falla brottas och sörja. Jag får skratta ohämmat och leka som ett barn.
Jag känner igen mig. Jag hittar den nedpackade brödrosten och jag vet var jag ska leta efter pyjamas. Jag vet att det inte krävs något av mig för att jag ska få den där kramen och de där extra uppmuntrande orden.
Här hemma är livet genomskinligt och det är ingen som är rädd för vad som syns igenom.
Här är jag älskad precis som jag är.