Även det onaturliga..

…har blivit naturligt.

Det är en så overklig känsla att sätta sig i ett enormt flyplan som tar fart mot himlen, klarar av det och sen lyckas bemästra jordens tyngdlag, cruisa genom molnen och sen flyga fram för att sedan landa denna tunga kaloss smidigt och utan att stoppa nosen i marken.
Jag vet inte vad som kan liknas vid detta?
Tar vi sats med all vår kraft lyckas vi hoppa en meter mot himlen. Men piloten gör det.
Tar oss ända mot skyarna ovan molnen och som i dag i ögonkontakt med den stigande solen.
Förundrad och en skvätt vettskrämd kan jag ändå njuta av den onaturliga resan.

Lite som min egen.
Jag är medpassagerare i en större resa. Den som för mig fram och igenom. Den får mig att landa mjukt även om resan var hård. Den som gör det omöjliga möjligt.
Den som ger mig en chans att se det större perspektivet. Den som gör mig förundrad och tacksam och Han som ger mig tusen skäl att bejaka att livet minsann är onaturligt naturligt…
Förundrad och en liten skvätt vettskrämd
vågar jag tro.