Att säga ja och att ha ett hem

Sköna söndag…

Skrev ju det igår, att det är så gott att sova i sin egna säng. Och det är det verkligen.
Har tänkt extra mycket på det sen i fredags då jag mötte en hemlös i tunnelbanan. Han gick och sålde Situation Stockholm i tåget. Han var inte mycket äldre än mig, artig och var absolut inte tjatig. Han bara erbjöd folk att köpa tidning av honom och förklarade vart pengarna gick. 50 kr för tidningen och säljaren får hälften. Nej efter nej efter nej var det svaren han fick.

Den vackra tanten innan mig sa också nej. Helt klart kan jag förstå att man inte har 50 kr löst. Det är sällan jag har kontanter nu för tiden. Jag hade ca 15 kr i fickan och när han frågade mig sa jag att det var det enda jag hade. Han sa att han självklart blir glad för det han får. Han tackade och gav mig en jättefin komplimang.
Jag som trodde att jag gjorde något för honom. Men det var nästan som om han gjorde mer för mig.
Den komplimangen kommer jag leva på länge.
Tanten som precis innan tackade nej, börjar skramla i sin väska och reser sig upp efter den unga mannen och säger att hon gärna köper en tidning ändå.
Jag tror att vi startade en liten god trend i den t-vagnen, och mannen fick fler ja efter det. Härligt!
Men va konstigt om det är så att ordet nej smittar av sig. För vem vill egentligen inte hjälpa en människa utan ett hem!?

Här sitter jag i mitt hem och förstår nog inte riktigt alla gånger hur bra jag har det.
Jag har bestämt mig för att jag vid alla tillfällen jag kan och har möjlighet, tänker säga JA till att hjälpa den som behöver. Och kanske kan mitt lilla ja få ge ringar på vattnet till ännu fler ja.
Och seriöst, va vore jag för kristen om jag valde att inte bry mig.