Uppmuntrans kraft

Allt sedan jag var liten och började dansa har jag fått höra om mina frivolter, gymnastikförsök och piruetter på golven, över borden och var det fanns utrymme från att jag lärde mig gå.
När man sände gymnastiken från OS var jag inte sen med att försöka härma världselitens volter och hopp. Inte heller sen att härma konståkarnas piruetter och moves.
Jag har fått höra att jag ganska så ohämmat och orädd tog mig friheten att slå volter över bord osv…

Nu sitter jag här framför OS och har en liten tjej som råkar bete sig på exakt samma sätt.
Och två saker slår mig.

1. Jag kan aldrig minnas att mina föräldrar höll mig borta från mina prövningar.
Snarare tvärtom – jag tror att de njöt av mina försök att likna en elitgymnast och isdansös.
Jag tror att mitt mod och min glädje i att utöva kroppsliga övningar tog fart redan när jag var liten och blev hejjad på och inte hållen tillbaka. De såg var jag fann glädjen och de uppmuntrade det.
Inte bara när det gällde dans och frivolter utan i allt i livet.

2. Vad viktigt det är att bli uppmuntrad. (och att uppmuntra såklart!)
Att få feedback för sådant man har talang och fallenhet för. Det stärker ens mod att våga ännu lite till.
Det ger en glädje för det man gör. Det stärker ens självförtroende.
Jag tror på att uppmuntra så mycket det bara går.
Lilla A får göra så många piruetter hon vill.
När hon ställer sig på händer och benen flyger över till ett ryggplask på golvet ser jag självklart till att allt gått bra, men applåderar hennes mod och påhittighet.

Sluta aldrig uppmuntra. Uppmuntra mer.
Det ger liv, kraft och luft åt de vingar som bär ditt barns, din väns, din brors eller din mammas 
mod, kreativitet, glädje, lust och drömmar.