Livet…

Det går inte att undvika helgens tema när jag tänker söndagsbabbla.
Det berör mig på många sätt så det kan inte gå obemärkt förbi.

Vet inte hur du själv har det. Men de flesta av oss saknar eller tänker på någon som lämnat oss mätt på att leva eller alldeles för tidigt. Oavsett när och hur är saknaden lika stor om den människan lyckats göra avtryck och färgat våra liv.

I vår familj har vi många som vi önskar hade stannat hos oss längre tid. Även om tiden går är det ett faktum att vissa personer alltid fattas oss. Det gör ont.
Men jag tänker att vi kan hedra en persons minne.
Att sörja hör ju till när vi möter döden men även den insikt som lär oss att livet inte går att råda över. Krasst sett är det ju ingen av oss som vet hur morgondagen ser ut.
Jag tänker att de personer som lämnat oss skulle vilja att vi lever livet, njuter av det och ser med tacksamhet på allt vi faktiskt har här och nu, idag.
Att vara lycklig och glädjas över livets smått och gott, innebär inte att vi inte saknar. Det innebär bara att vi omfamnar livet vi har. Det tror jag att de skulle vilja.

Sen påminner döden mig om livets start. I vår värld finns inte det ena utan det andra.
Att en människa varje stund blir till.
Att någon lever sin första stund, minut och dag just idag. Det är stort!
Vad vore livet om vi inte ser de som lever…

från helgens kyrkogård