När vi sa ja till vardagskaos och fruktan

Den här krönikan av Fredrik Virtanen fick mig att bestämma mig för att berätta vår historia i hopp om att inspirera någon annan att börja dela sin. Den goda. Den som sprider hopp tro och tilltro till att välja den medmänskliga vägen och våga stå upp för det.

Det är min del av vår berättelse. För våran berättelse innefattar många fler än mig själv, men jag delar den med godkännande från dem andra.
Efter att ha skrivit flera stycken konstaterar jag att det är svårt för mig att veta vad jag ska dela. För det är som om allt i livet handlar om just det här – att leva livet för och med andra – och på flera sätt har vårt liv lagt pusslet som lett oss hit där vi är idag.
Här delas en liten pusselbit.

 

För några år sedan började våra samtal – om vi skulle våga öppna vårt hem för fler än vår lilla familj. Och öppnar man dörren för en tanke som gärna vill in är det svårt att stänga den sen. Så processen var i gång med socialtjänsten och andra som vi valde att rådfråga. Redan då fick vi frågan om vi ville ta emot ensamkommande barn, men vår okunnighet gjorde att vi avböjde och menade att vi hellre tog emot svenska barn. Det är nog enklast så… Och innerst inne var jag rädd. De här barnen kommer från områden där våldet och krigen gör att det knyter sig i magen och en känsla av maktlöshet tar över min kropp.

Men så förra hösten fick vi en konkret fråga. Om vi inte skulle ta emot M som kommit själv från Mellanöstern. Vi hade knappt börjat med källaren och var fortfarande inställda på att ta emot svenska barn, så vi tackade nej. Men den natten drömde jag att M skulle flytta in – det gjorde hon – men 5 månader senare.

Källaren var inte färdig då heller och jag fick fortfarande en släng ångest om jag tänkte på det krig som pågick i vår värld. Så när vi sa ja till M sa jag även Ja till vardagskaos och att bli ständigt påmind om vad jag fruktade mest. Men när M steg innanför dörren bara visste vi att hon skulle bo här, och så blev det.

 

Flera, bland dem en del väldigt nära ifrågasatte vårt beslut utifrån okunskap och omsorg. Precis som det hade varit för oss. Visste vi vad vi gjorde? En annan kultur, en annan religion, andra språk, nya rutiner osv…

Dem flesta frågorna har besvarats med tiden med det enkla ordet – medmänniska. M och hennes jämnåriga som gjort liknande resor som M, är våra medmänniskor. Dem är precis som du och jag men dem har överlevt så mycket mer.

Mer om deras historia vill jag inte dela, för den är som din och min – helt unik. Vi har alla en personliga historia utifrån vem, var, när, hur, vad, varför, om och därför och det är först när vi väljer att lyssna på den som vi på riktigt lär känna någon. Och det är först när vi får en chans att berätta den själva som den bäst kan förstås.
Det jag kan säga är att hjärtat gjort dubbelvolter flera gånger över människans enorma förmåga att trotsa fruktan för livets skull. Och mitt liv har gjort detsamma – i mötet med vad jag trodde skulle öka min ångest har det fått helt motsatt effekt. Fruktan har trotsats av en djupare längtan och tro på att kärleken faktiskt är starkare än döden.
M och alla med henne är vittnen om att livet är starkare än fruktan och i mötet med det som vi fruktar får vi mod att övervinna just det.

 

 

Vardagskaoset går än så länge väldigt bra. Mitt ibland oplanerade middagar och skohav får vi blommor med välskrivna kort, gapskratt på grund av språkliga missförstånd, smaka spännande middagar, lära oss afrikansk dans, lära oss nya språk och inte minst bryta ner våra egna fördomar.

 

 

 

Hopp och tro kan förmedlas på så många sätt så länge det grundas på medmänsklighet och kärlek. Låt oss alla vara ett hoppets röst till generationer som behöver det. Men glöm inte att ljudet av den rösten är lika unik som den som talar den. Var din röst i tider som nu. Det handlar inte om att alla ska öppna sitt hem – det handlar om att öppna sitt hjärta och våga gå dit det leder.