Hur vi ser på det

Jag läste för inte så längesedan en berättelse om en mamma som var orolig för sin dotter som skulle göra allt tvärtemot sina föräldrar. Hon sökte hjälp hos en barnpsykolog där hon beskrev situationen och undrade hur det skulle komma tillrätta med detta trotsiga beteende som aldrig växte bort.
Psykologen besvarade deras oro med en uppmuntran. Deras dotter var förmodligen en blivande driven entreprenör. Hur kunde föräldrarna bäst uppmuntra den här starka sidan hos sin dotter så att det kom till sin bästa rätt?
Tiden gick och med åren skulle det visa sig just detta – dottern blev en strålande entreprenör med eftertraktade idéer och företag.

En annan artikel jag nyss läste handlade om introverta personer vars personlighet ofta beskrivs som avvikande och udda. Har ditt barn behov av ensamhet och inte är lika social som andra kan du bli uppmanad av lärarna att pusha ditt barn att ta mer plats osv.

Sticker vi ut av “fel anledning” luras vi att tro att vi är fel och inte har samma möjligheter som andra.
Har vår historia en trasighet kantad av misstag är vi lätt dömda för livet.
Är vi en aningen för “tjejig” i vår framtoning är det antingen “men lilla du” eller “han är nog bög”.

Det andra – lärare, vänner, chefer, kollegor eller rent av föräldrar uttalat som något negativt i ditt liv kan likväl vara din styrka och de egenskaper som gör dig till den du är – unik och rustad för det du är skapad till att vara, göra och betyda.

Var den du är. Putsa på dina styrkor, lev ut din passion och våga tro att din tjejighet eller brutenhet eller vad det nu kan vara är den mjukhet som vinner sig i ledande roller eller den erfarenhet som möter människor på djupet osv.

Punkt.