En diagnos – En lösning

En dag fick jag en diagnos, ”Emmilie du är sjuk”. Sedan har man gjort allt för att behandla den sjukdomen. Jag har aldrig blivit påmind om att jag är sjuk förutom när jag själv frågat om det. Läkaren har varit mer inriktade på att bota mig än att påminna mig om vad jag lider av.

Jag ser ett problem och en diagnos med en faktiskt uppgift och försök till lösning.
Vår värld är lite sjuk………

Den är attackerad av en rad elakartade celler, medan majoriteten celler fortfarande är goda. Jo, några är mitt i stridens hetta men många fler är bara smärtsamt medvetna om den attack som pågår. Nu till frågan.

Finns det en möjlighet att lösa? 

Jag tror inte att det är genom att påminna varandra om hur sjukt det är i varje försök att bota. För att ta några exempel från våra sociala medier sista tiden:

”Mitt i allt elände som pågår i världen vill jag berätta om den vänliga man som hjälpte mig…”
”Med allt mörker som pågår känns det mer än rätt att börja pynta julen extra tidigt i år…”
”Ja hjälp vad är det som händer i världen? Tack o lov att vi har Gud!”
”Med tanke på förra veckans händelser vill jag passa på att uppmuntra dig att sprida lite extra glädje…”

Jag är rätt så övertygad om att läkaren väljer bort diagnosen till förmån för lösningen – rent psykologiskt – som bevisat sig hjälpa även rent fysiskt.
För hur skulle jag egentligen må om jag ständigt blev påmind om vad jag har och inte om hur jag kan må?
Vi behöver inte det dåliga som avstamp för att göra gott. Vi behöver det goda för att göra godare.

Berätta om mannen som hjälpte dig för att det är en lösning
Pynta julen nu för att det är en lösning
Tacka Gud för att det är en lösning
Sprid glädje för att det är en lösning

Att mota ont med gott har och kommer alltid vara en lösning. Men vi behöver inte ställa diagnosen varje gång –  alla vet. Vi behöver ingen doktor för att ställa den. Och vi behöver inte repetera den.

Vi behöver vara svaret. 

Inte är väl dem goda cellernas uppgift att påminna varandra om dem elakartades framgång. Dem goda cellerna är väl medvetna om striden och gör allt dem kan för att hålla sin unika ställning och göra den så gott den kan för att inte gå under för yttre påfrestningar. Dem utför sin uppgift tillsammans och enskilt. Pratar vi sjukdom på riktigt, så är dem goda cellerna alltför upptagna med att vara friska än att titta på dem som är sjuka. Vi behöver bli mycket mer upptagna med att vara friska.

Sen fattar jag såklart; några är nyhetsuppläsare diagnosställare osv men långt ifrån alla. Några celler är till och med och kämpar för sina liv – men det hade dem aldrig klarat av om inte resterande goda celler höll ställningarna runt omkring. Den cell som är mer angelägen om att bota sjukdomen på plats (läs politiskt, polisiärt, journalistiskt,) bör självklart göra det och inte sprida sin avsky över det som inte görs bland helt vanliga friska celler.

brave

Jag skulle nog våga påstå att din och min uppgift i första hand inte alls är att ställa en diagnos (det görs ju av andra mer insatta hela tiden) – vår är att vara dess lösning.

Genom att vara dem vi är, med det vi har av gott i oss, där vi är – i litet som stort.
Jag vet att det här bara är en enkel bild av en sjuk värld som jag tror jag kan må bättre. Men jag är innerst inne helt övertygad om att ”det onda” (läs hopplösheten, våldet, krigen osv) är en diagnos som vi enskilt och tillsammans kan uppmuntra varandra att lösa genom att vara hopplöshetens motpol.

Och varför ska vi inte vara lika smarta som läkarna som ställer diagnoser.
För både vår psykiska och fysiska hälsa behöver vi inte fler som ställer diagnoser.
Vi behöver fler som ger oss framtidsutsikter hopp och tro.
Och för det måste vi börja med oss själva.

love_never_fails

Comments are closed.