Det började här.

Ett hål ner till källaren, sågspån, damm och bråte.

Snart är det dags att visa resultatet.
Men det är inte det vi kommer att minnas. Det är resan dit.
Bilderna vi tog som bevisar var det hela började och bilderna som visar vilka framsteg som gjorts.
Det är lite grejen. Ett färdigt resultat skyltar vi gärna med. Men resan dit är sin egen och är oftast inte något vi är lika stolta över.
Märkligt på något vis. För det är ju där mitt i som vi drar det tyngsta lasset.
Jag har rivit mig, tappat tänger på tårna, fått flisor i fingrarna och legat vaken inpå natten i valet och kvalet över diverse materialval. Och det är ingenting mot vad mannen råkat ut för. Trots att han är en professionell hantverkare har flisor, isolering och byggdamm i ögonen påmint honom om vilket tungt lass han har dragit här hemma de senaste månaderna.
Att renovera källare kommer att sitta i hans muskelminne för all framtid.

Vi har skrattat suckat och beräknat kostnaderna.
Allt för att nå målet – färdig källare.

Minnena skapas i processen, arbetet och inte minst längtan. När vi är färdiga njuter vi väl egentligen mer över vad vi klarat av än vad vi visar upp?

Vi ska inte förringa den resa som vi gör. Vi berövar vår omgivning styrkan och kapaciteten och inte minst utvecklingen vi går igenom. Vi berövar oss själva hjälpen och uppmuntran längs vägen. Som någon vis har uttryckt sig.
Det är inte målet, utan det är resan dit.